måndag 9 juli 2012

Avslut och avsked

Fyra ynka dagar tills jag paborjar resan hem. Och jag langtar nu! Befinner mig nu pa Isla Ometepe, en fantastiskt vacker och rofylld liten o i Lago Nicaragua. Har har jag sett manga apor, maga papegojor och stora fargglada fjarilar. Varfor langtar jag da hem kan man fraga sig? Jo, jag har just gjort samma upptackt som han i In to the wild gjorde innan han dog, namligen: det ar inte sa kul att vara ensam. Har varit ensam har i ngra dagar nu och det borjar ga mig pa nerverna, men jag har annu mindre lust att soka sallskap hos gringosarna pa barerna och nicaraguanerna som behandlar mig som en av gringosarna pa barerna. Menmen, jag soker sallskap hos naturen och internet och det funkar bra.

Saknar Peru mycket. Sista tiden blev inte alls som jag planerat och skrev om i mitt forra inlagg. Istallet akte jag till Cusco med Miguel och spelade musik med honom och hans vanner pa restauranger, pa gatan och pa en bar. Vi blev som en liten familj och det var svart att lamna bubblan av karlek som skapades under de tva veckorna. Men nu kanner jag mig annu mer saker pa att jag en dag kommer att atervanda till Peru. Emellan Cusco och Nicaragua har jag ocksa hunnit med lite fint hang med Allan och Linea i Costa Rica, vi sag en vulkan uppifran, badade i naturreservat och at sjukt goda matbananer.

Det har varit mycket kul att blogga maste jag saga, aven om jag kanske inte varit superaktiv. Tack alla som har lagt tid pa att lasa om mina aventyr i Incans magiska land. Vi ses snart i Sommarsverige!

måndag 11 juni 2012

Fran bergsget till djungelvral







--------->






Nu har jag lamnat bergen for ett tag, tills det ar dags for Ostersund igen da. Mellanlandar nu i Arequipa dar jag bor hos min 45-ariga nya van fran Coporaque (en av kvinnorna som ager det sjukt mysiga cafeet dar) och hennes foraldrar. Jag har blivit adopterad som nan sorts gladjespridande barnbarn dar och jag far en kansla av att de inte vill slappa ivag mig till den farliga regnskogen. Men pa tisdag bar det av, forst till Lima dar jag ska traffa vanner jag larde kanna i Ayacucho och sen Tarapoto som ligger i Amazonas. Spannande...

Den sista tiden i Coporaque var jattefin, tjejgruppen har verkligen varit hur intressant som helst att jobba med och aven om det bara blev tre tjejer som holl sig kvar sa gjorde det absolut ingenting. Jag fick verkligen lara kanna dem och bli en del av deras liv for ett litet tag och jag tror att det lilla taget kan ha varit valdigt viktigt for dem. Det kryllar inte direkt av manniskor som de kan beratta om sina kanslor, upplevelser och tankar for i Coporaque och att ha nan som fragade dem om deras asikt verkade ganska nytt for dem. I det stora hela ar jag darfor jakligt nojd med min insats och min praktik overhuvudtaget. Jag har lart mig sa mycket om communitywork och ar inspirerad till att fortsatta med den typen av arbete. Jag har verkligen en kansla av att jag kommer komma tillbaka till Coporaque en dag, vet inte nar men en dag blir det! Men nu ar det alltsa slut med arbete och dags for semesterslackande. Ar lite smaradd for myggorna, ormarna och backpackersarna som bara vill prata engelska jag kommer mota pa min fard, men jag tror jag klarar det. Sen den 27 juni flyger jag till Costa Rica for att mota upp basta Allan och Linea, ska bli sa grymt kul. Kram pa er alla, jag saknar er ska ni veta! Nu ar det dags att dra och kolla pa Sverige-Ukraina:)    

söndag 27 maj 2012

La Coporaqueña


Som ni ser haller jag nu pa att forvandlas till en akta Coporaqueña, tyvarr har jag inte kopt en egen dress for dom ar lite dyra men jag har i alla fall min egen broderade Colca-hatt som jag har pa mig nastan dygnet runt. Just nu ar jag i Arequipa, har varit har over helgen for att saga hejda till Daniel och Artemis som drar ivag nu. Men annars ar det Coporaque for hela slanten. Har borjat komma in i lantlivet och fatt valdigt fina vanner dar. Antligen har jag fatt igang min tjejgrupp efter manga om och men, kanns jattefint verkligen. Ska faktiskt stanna en vecka extra dar for att fa till fler traffar med tjejerna. De ar sa intelligenta och imponerande och starka. Att jobba pa dagiset ar lite av en utmaning, jag och dagisfroknarna har sa olika uppfattningar om hur man jobbar med barn att det ar som att spela fotboll med nan som spelar handboll ungefar. Den stora konflikten har varit SANDLADAN. Nagra franska voluntarer har byggt en sandlada och barnen alskar saklart att leka i den. men froknarna och foraldrarna vill inte att barnen smutsar ner sig. Sa de stanger in barnen istallet ochs a springer de runt pa en liten yta och slass. Samtidigt forstar jag att det ar latt att saga i sverige att det inte spelar nan roll om barnen smutsar ner sig, vi har ju tvattmaskin. Medan har tvattar man en gang i veckan, plus att nastan ingen har varmvatten. Nu ska jag snart tillbaks till landet. Hoppas bara att inte nagra arga foraldrar slar ihjal mig for att jag pratar om sex med deras dottrar! Neeej da oroa er inte, de nojer sig nog med att skalla ut mig:)

söndag 6 maj 2012

Livin la vida Colca

Hola amigos! Ja, jag borjar fa lite svart att prata andra sprak an spanska nu, markte jag igar nar det kom en grupp turister och jag forsokte prata engelska och franska och foll platt. Jag bor numera i Coporaque, pa 3750 meters hojd. Det gar runt asnor och grisar pa gatorna och om man ska kopa en tomat tar det ungefar en halv dag for man maste vanta pa bussen in till Chivay som ar den storre byn. Tempot har pa landet ar utmanande for mitt otaliga temprament, men jag tror det ar nyttigt. Hitills har jag mest jobbat med att arrangera ett ungdomsutbyte dar ungdomar fran Arequipa kom till byn och lekte loss med ungdomar fran Coporaque. Eleverna fran Arequipa kom fran en privatskola och snacka om att det ar helt olika varldar ungdomarna lever i. Arequipabarnen hade med sig iphones och fragade vart alla familjers bilar ar nanstans (tror att det kanske ar en familj i hela Coporaque som har bil). Men i slutet av kvallen var alla vanner och det var ju det som var meningen, att lata tva varldar motas.

Innan jag borjade min fordjupningspraktik hann jag tillsammans med Artemis, Daniel, Sara och German besoka massor av olika byar i Colca. De har alla sin speciella touch. I Canocota fanns det bara gamlingar kvar, vi lyckades skrapa ihop de enda fem ungdomar som finns i byn och ha ett mote om framtidsdrommar. De flesta planerade att flytta darifran. I Tuti har de nagot som kallas La ley seca (den torra lagen), det ar forbjudet att dricka alkhohol forutom pa vissa hogtider. Lagen tvingades fram av en kvinnororelse som var trotta pa att deras man drack och misshandlade dom. Fram tills pa nittiotalet sa kunde brott mot lagen straffas med att man hogg av ett ora. Coporaque kanns som en av de mer blomstrande byarna i Colca, med mer smaskalig turism och sociala projekt. Fransmannen som har startat upp organisationen som jag praktiserar pa ar en eldsjal som typ aldrig sover. Min plan for de nasta fyra veckorna ar att jobba pa byns wawawasi (dagis) med att utveckla deras utomhuspedagogik och dessutom starta upp en tjejgrupp med 15-16-aringar, lite som Ellen-gruppen jag hade i Ostersund fast i peruansk kontext. Allt det har ska bli spannande men jag kanner mig ocksa lite lat och det ska inte bli helt fel att borja resa i borjan av juni.Nu ska jag dra och bada i varma kallor, for det ar sa man dushar har i Colca:)

onsdag 18 april 2012

Semesterbilder


Akte till Hare Krishna-centret, har ar deras tempel och akrar

Sa har glad och upplyst blev jag efter mina dagar dar

Sen akte jag till Ayacucho, hittade nya vanner och kvinnor som lagade marsvin over oppen eld

 Vattenfall och eucalyptusblad. Vi badade i vattenfallet sen och sjong. Som ni ser fortfarande mycket glad och harmonisk

                              Sen akte jag till Paracas vid kusten for att...ja for att halsa pa Miguel

Och sa har trott och sliten blev jag efter det. Tur att det var dags for retreat i Colcadalen efterat. Berattar mer om det snart:)

måndag 2 april 2012

Hare Krishna Hare Krishna...

Sitter pa ett svettigt internetcafe i Lima och kanner mig lyckligt lottad. Kommer precis fran fyra intensiva dagar pa Eco Truly Park, ett stalle som visade sig tillhora Hare Krishna. Och oroa er inte, jag tanker inte ansluta mig till rorelsen, men jaklar vad dom gor manga saker ratt alltsa! Under de har dagarna har jag mott sa manga odmjuka manniskor som verkligen vill jobba med sig sjalva for att bli battre och mindre egoistiska manniskor. Manga icke-religiosa manniskor har ju ocksa det har malet, men pa nagot satt forstar jag nu for forsta gangen meningen med att vara religios. Om man vill agna sig at att bli en battre manniska for Guds skull ar det liksom mer effektivt an om man gor det for sin egen skull. For om man gor det for sin egen skull ar man liksom tillbaka i egoismen igen. Det har med att allt man gor ska vara for att tjana Gud/Krishna ger nog anda resultat i kvaliten pa garningarna man gor och tankarna man tanker. 

Forutom teologiska och andliga funderingar har de har dagarna bjudit pa inspirerande manniskor, bland annat en fantastisk italiensk kvinna som heter Luna som bjod pa kundalini yoga och reiki healing som andra bjuder pa smagodis. Jag har aven nastan gift mig med en Hare Krishna- munk, for att hjalpa honom att fa uppehallstillstand i Sverige. Han berattade att han ville bo i Goteborg for att han hade vanner i Hare Krishna templet dar och vi var helt seriosa med planen tills han avslojade den riktiga anledningen att han ville flytta dit. Han har namligen en flickvan dar, och det visar sig naturligtvis att jag kanner henne! Vi var med i samma teatergrupp for nagra ar sedan. Da insag jag i alla fall att det nog ar smartare om han soker uppehallstillstand genom henne, sa vi slipper ljuga, fejka foton, lara oss allt om varandra och sa vidare. Haha. Varlden ar sa rolig ibland. "Krishna har humor", som Dharma, en konstnarsmunk pa stallet, skulle ha sagt. En annan bra sak ar att jag har fatt stirra pa, bada i och dansa med havet igen. Ikvall gar farden vidare till Ayacucho, jag ar riktigt glad och alskar just nu att resa sjalv! Karlek och ljus fran er nyligen andligt uppvaknade van:)

torsdag 29 mars 2012

Det ar hans fel!


Hans fel att jag inte gjort ett blogginlagg pa sa lange alltsa. De senaste veckorna har jag hangt runt med den har typen som heter Miguel och hans vanner, som nastan alla ar resande musiker. Nar man ar en "Musico viajero" aker man runt till olika stader och lever for dagen pa ett sant dar fritt och harligt satt som ar asgott for dom och sakert skitjobbigt for dom som eventuellt vill vara deras flickvanner. OBS. Jag vill alltsa inte vara Miguels flickvan. Han for ivag igar och jag gor samma sak idag, for nu ar det var lediga vecka! Sitter nu pa terminalen och ska aka 15 timmars buss till Lima snart, bussen ska ta mig till ett yoga-ekologisk odling-andlighets-center pa en strand som min van Shana sa var helt underbart. Darefter gar farden till Ayacucho dar man firar Semana Santa (paskveckan) pa ett valdigt traditionellt och haftigt satt.

Annars har det varit fullt upp med studiebesok och ovantade moten och handelser. En av favoriterna var ett besok pa ett kvinnofangelse. Vi fick ga runt med socialarbetaren helt fritt inne pa fangelset och hon borjade prata med nagra av internerna som satt och stickade pa en sang. "Beratta nu for vara gaster varfor ni sitter inne" uppmanade hon. "Mord", svarade de stickande kvinnorna i kor. "Jaha, ar det din lille son du har mordat eller hur var det?" fragade socialarbetaren en av de trevliga kvinnorna. "Nej min man", svarade kvinnan. Det var lite svart att fortsatta samtalet pa ett avslappnat satt efter denna ordvaxling. En annan favorit ar nar jag fick vara med i peruansk radio. En van som heter Leydi har ett eget radioprogram och jag fick vara med och ge en halsning till alla starka peruanska kvinnor som kampar for sina rattigheter. Det gick ju hyfsat bra med den inrepeterade halsningen, men sen borjade Leydis faster som hade ett annat program stalla fragor till mig av typen "Anna, du som ar socialarbetare: hur ska vi losa problemet med all misshandel i familjen som finns i Peru?". Jag hostade lite nervost och fastern bortforklarade min tystnad for lyssnarna med att jag annu ar lite ung och det ar inte latt att veta osv. Jaja, det blir battre nasta gang! Nedan ser ni bildbevis pa min radiokarriar, nu maste jag ga till bussen, aterkommer snart. Inga mer dreadssnubbar ska langre komma i vagen for min blogg, i promise:)


onsdag 7 mars 2012

Nya vanner, en Chile-resa och massageinspiration!

Livet under vulkanerna fortsatter i en lugn men anda sprudlande takt. Jag borjar kanna mig riktigt hemma i Arequipa nu och har fatt fina rutiner. Jag och Artemis har hittat en favoritrestaurang dar vi brukar ata lunch. Den ar vegetarisk och pa vaggen star det "jag ater inte mina vanner". Bara det kanns himla sjysst och sen ar det inte helt fel att en meny med forratt, huvudratt och efterratt kostar ca 16 kronor. Idag blev vi vanner med agarens dotter som pluggar litteratur och har forfattardrommar. Varje mandag, onsdag och fredag gar jag pa yoga och dar fick jag idag min kanske basta nya van hitills. En amerikansk tjej som ar helt fantastisk, vi har suttit och pratat oavbrutet i nagra timmar nu och har bestamt att vi ska hanga mycket innan hon aker om tva veckor. Det ar oforskamt latt att fa nya vanner i Arequipa. En annan van jag har fatt, som jag inte bestamt om han ar mest jobbig eller mest harlig ar Ricardo, en peruan fran Iquitos (som ligger i regnskogen). Han har ett fint hjarta men ar lite patrangande och gillar att dricka nagra ol for mycket. En annan rolig grej ar att han spelar i ett rockband som heter Inca Metal. Det tycker jag var lite kul i alla fall. Men jag tror faktiskt att de ar ratt kanda for han lever pa tydligen pa musiken.

Nu i helgen var vi i Chile, i Arica som ligger pa gransen. Slutsatsen efter helgen ar att Chile ar renare, bilarna stannar vid overgangsstallet, empanadasarna ar godare och killarna snyggare. Dock ar det dyrare och taxichaufforerna ar mycket otrevligare. Det ar en enorm skillnad bara man korsar gransen, Chile kanns typ som Europa medan Peru ar ett enda kaos, fast ett trevligt kaos.

Den stora inspiratinen idag kom nar vi halsade pa ett Albergue for overgivna barn. I Peru har de annu inget fosterfamiljssystem eller nagon fungerande familjeterapi sa sa fort det finns problem i familjen sa lamnar man barnet pa barnhem ungefar. Det ar naturligtvis inte sa jakla bra for barnen som har ett extremt omhetsbehov, men istallet hamnar i nagot som liknar ett fangelse och darigenom blir straffade for att deras foraldrar inte klarar av att ta hand om dem. Idag borjade jag i alla fall massera en av killarna och effekten var total. Killen var helt salig och somnade nastan pa sin stol. Da tankte jag att en liten sak som skulle kunna forbattra de har killarnas vardag lite grann skulle vara att infora daglig taktil massage, som man gor i manga forskolor i Sverige. Om de fick massera varandra skulle sakerligen deras relationer pa hemmet forbattras ocksa. Jag tror att det skulle kunna vara ett sjukt bra projekt! Fragan ar om jag ska jobba pa att genomfora det har och nu eller inte, men i vilket fall kanner jag mig otroligt inspirarad (och ja, lite manisk:). Ska jobba undan manin nu och ga och lagga mig for imorn blir en tidig morgon, godnatt! 

onsdag 29 februari 2012

Hullerombuller-tankar

Det var ju ett tag sen jag skrev nu, sa bast att rensa tankarna innan de blir for manga. Vi har varit pa jattemanga intressanta studiebesok, allt fran albergues (typ barnhem) for overgivna och kriminella barn till en halsocentral som hade varldens coolaste feministdoktor. Jag har lamnat de flesta stallen med en extrem odmjukhet infor de manniskor som jobbar dar, ofta langt mer an heltid. De ar sa starka, duktiga, fantastiska och smarta och de behover alla handskas med en regering som inte bryr sig ett skit om sin befolkning och en kyrka som garna vill hjalpa manniskor sa lange det inte handlar om SEX OCH SANT SNUSK USCH. Bara det att sexualupplysning ar nagot av det som behovs mest i det har landet.

Tydligen finns det inga starka politiska partier i Peru, innan valet bildas partier hejvilt och ledarna kommer pa nan haftig slogan som exempelvis "alla ska vara rika" och mutar folk att rosta pa dom. Innan valet pratar alltid ledarna (typ Humala som ar president nu) om bonders och arbetares rattigheter och efterat kommer de alltid pa att gruvagarnas rattigheter nog var lite viktigare anda. Inget nytt under solen kanske. Men jag har funderat over varfor inte Peru har tagit samma vag som andra lander har som Bolivia och Venezuela. Varfor finns det inte en kraftfull vansterrorelse i Peru? Det verkar som att en del av svaret ligger i att regeringen och de som har makt anvander sig av terroristknepet. Fran 1980-2000 hade Peru en gerilla som hette Sendero Luminoso (Den lysande stigen) som harjade i landet. De var en vanstergerilla som fran borjan verkade ganska vettiga men i slutet agnade sig at att slakta fattiga bonder. Min handledare och manga andra verkar tro att det ar en konspiration och att det var CIA som infiltrerade gerillan men jag vet inte jag. I alla fall, sa fort nagon sager nagot som verkar lite vanstervridet sa ropar de "terrorist!!". Man maste alltsa vara forsiktig med vad man sager. Kanske ar det darfor som det svart att fa till ett motstand har.

Pa det mer personliga planet ar allt bra med mig. Magen skoter sig som den ska for tillfallet och det basta av allt: vi har flyttat ut fran fran familjen som vi bodde hos i tva veckor! Vi hade lite svart att trivas dar av olika anledningar. Mest for att pappan var ett stort mansgrissvin som pa lordagarna kom hem full, vackte sin fru (och mig!) och ville att hon skulle servera honom drinkar. Mamman gick omkring och hostade hela tiden och var antagligen ratt sjuk, men stod anda i koket hela dagarna och passade upp pa sin man, med nagot som jag tolkade som en olycklig blick. Sonen satt fastklistrad framfor teven hela dagarna och var en av de mest bortskamda barn jag nansin traffat. Kanns otroligt skont att inte bo dar langre, inte minst for att jag sliupper lyssna pa pappan som falsksjunger kareoke pa natterna. Kanner mig fri som en fagel! Flaxflax      

måndag 27 februari 2012

Amatorfotograferande i Arequipa

                                 Utsikt fran buss


                     De jag hanger med for det mesta: German, Daniel, Artemis, Sara och Maura


                                 Torget fran ett tak


I februari ar det karneval. Den firas genom att man kastar farg och skum och vatten pa varandra. Och garna pa oforberedda gringos


                                     
                                     

                                 Studiebesok pa en kvinnojour


                                  Morgon framfor en vulkan. Spannande

tisdag 14 februari 2012

Vattten vatten vatten


Det har ar utsikten fran vart hostelfonster for nagra dagar sedan. Vad gor mannen uppe pa taket tankte jag forst som den naiva svensk jag ar. Och varfor verkar varan handledare German lite bekymrad och tankspridd? Forklaringen fick jag igar nar vi pa morgonen skulle gora vart forsta studiebesok, pa ett center som drevs av en padre (en prast alltsa) och arbetade med att stodja fattiga familjer i Arequipas utkanter. Vi kommer dit med stora kacka leenden, men mots av en socialarbetare med roda ogon och trotthetsryckningar i ansiket. Valkomna till misaren sager hon och vi ler lite osakert. Visst, det har regnat extremt mycket varje dag sen vi kom till Arequipa, men jag trodde nog att det var normalt for den har perioden och att det fanns en beredskap for det. Men det visar sig att vi ar mitt i ett stort kaos, en kris for en stor del av Arequipas befolkning. Husen har rasat ihop pa grund av de massiva regnen och manga manga familjer har inte tak over huvudet. I den del av staden vi var fanns det alltsa ett privat center som en prast fran Malta startat upp med hjalp av finansiering fran vanner och olika organisationer, dar familjer kunde overnatta, dar de lagade mat som de distribuerade till mer an 500 personer och dar de delade ut klader. I de delar dar det inte finns nagot center vet jag inte vad de gor. Peru ar ett sa oerhort brackligt samhalle. De som har pengar marker val inte av regnet sa mycket, men till och med pa vart hostel har det regnat in. Det ironiska ar att det samtidigt har varit vattenbrist, sa vissa dagar har det inte funnits vatten i kranen, samtidigt som det vraker ner extrema mangder utanfor fonstret. Svaret pa mina tva fragor ar alltsa: 1. Mannnen pa taket kollar in vattenmangderna och forsoker putta ner vattnet fran taket for att undvika skador och 2. Vara handledare ar bekymrade for att deras och deras grannars tak eventuellt ska ramla ihop. Nu ska jag ga och dricka lite flaskvatten och sedan somna sott och dromma om en alla hjartans dag som verkligen ar ALLA hjartans dag!

lördag 11 februari 2012

I vantan pa...vadda?

Ja. Jag befinner mig nu i ett tillstand av vantan. Man kan kalla det spand forvantan kanske. Vi (jag, Daniel, Sara och Artemis) har kommit fram till Arequipa efter en bussresa pa sjuka slingrande vagar. Ibland oppnades bussdorren och man kunde spana ner i ett stup dar havet langst ner brots i enorma vagor. Living on the edge alltsa. Sedan har det varit desto lugnare. Tiden har agnats at lite teambuilding och vi fyra har hangt intensivt och lart kanna varandra lite mer. Forutom att de andra har en brinnande passion for reggeaton och bachata (latinamerikansk smormusik), medan jag trodde att man bara kunde lyssna pa sant pa skoj, tror jag att vi matchar varandra ganska bra.

Vara handledare German och Maura ar varldens sotaste, men jag maste erkanna att jag kanner mig lite som ett barn i deras omhandertagande armar. Hela den har veckan har namligen agnats at "acklimatisering" och ni som har foljt den har bloggen vet att det stadiet gick jag igenom redan under veckan i Lima. Nu kanner jag mig redo for nasta steg, att kasta mig in i de sociala problemens och relationernas omtumlande varld. Istallet har veckan agnats at en citytour, dar de har visat oss runt i staden och i omgivningarna. Idag ska vi traffa familjerna dar vi ska bo i nagra veckor fran och med onsdag. Men. Jag forsoker att njuta av att ta det lugnt och kanna  mig omhandertagen, tids nog kommer det nog igang med allt. Kanner bara sa tydligt att jag inte ar sugen pa en festar-resa, jag vill forsta, lara mig saker, ja ni vet. Jag och Daniel kopte en bok som skulle handla om Perus historia, men det visade sig att den borjade vid kolonialiseringen och hyllade de spanska conquistadorerna som modiga hjaltar, som tyvarr hade lite problem med indianerna. Sa vi far nog hitta en annan bok. Arequipa i alla fall kanns som en jakligt bra stad att bo i ett tag. Det ar ett mycket lugnare tempo an i Lima och den ar valdigt vacker. Manga gamla byggnader ar byggda av en vit vulkansten, darfor kallas stan La ciudad blanca (den vita staden). Staden ar omgiven av atta vulkaner men eftersom det har varit mulet den storsta delen av tiden vi varit har har jag inte sett en enda an. For ovrigt sa ar det jordskalv varje dag har, men de flesta ar sa sma sa man marker dom inte. Jag har inte markt nagot an i alla fall. Jag fortsatter i alla fall att vanta pa det inre jordskalv som ska kasta mig in i den brinnande lavan av sjalvinsikt och en djupare forstaelse for den stora vida varlden.

P.S. Pa tal om bajshistorier som jag tidigare tog upp maste jag beratta att jag nu varit med om att en kille fran hostelet i Lima bajsade ner sig nar vi var ute pa en promenad. Tyvarr tror jag att han var lite intresserad av mig, vilket gor saken annu varre. Men men, det ar battre att skratta an att grata och nu har bade han och jag en rolig historia att beratta for barnbarnen. PPS. Jag hoppas att detta aldrig hander mig eller nagon av er. DS.

söndag 5 februari 2012

Joda, jag har till och med kommit ihag att ta kort!

                                         Mitt forsta forvirrade mote med havet


                                         Mina fotters forsta forvirrade mote med luft


                                         Sahar ser Lima ut ungefar


                                         Ganget och jag


                                         Aventyrssportande


                            Noche de la cultura pa Ifejant. Barnen visade upp danser
                            fran sin del av Peru. De har kom fran regnskogen. Coolt.


                                         Och de har kom fran Puno i sodra Peru

fredag 3 februari 2012

Diary with Diarrhea

Jahapp, sa har man akt pa sin forsta turistdiarre da. Kanns bra, man ar liksom inte en riktig turist innan det har skett, lite som en initieringsrit tanker jag mig att det ar. Nu kan man dela bajshistorier med andra backpackers och sadar, ser fram emot de glada skratt det kommer att ge oss. Innan jag overfolls av en elak bakterie har jag dock hunnit med en hel del. Besoket pa Ifejant var hur intressant som helst. Det ar alltsa en organisation som jobbar for att starka barn som arbetars rattigheter. De arbetar inte MOT barnarbete, utan tycker att man ska skilja pa arbete som exploaterar barn och annat arbete. Barnen som ar engagerade i organisationen maste ga i skolan ocksa, men efter skolan arbetar de med allt fran att odla gronsaker till att salja mineralvatten. Nar vi besokte Ifejant hade de nagot sorts arsmote och shit vad intressant det var. Dar satt barn pa atta ar och forde avancerade resonemang om hur de kan stodja varandras verksamheter och promota arbetande barns rattigheter. De var stolta over sina arbeten och ville visa hantverk de tillverkat och beratta om hur de jobbade med nya affarsideer som att tillverka yogurtdrinkar. De vuxna var dar som stod, men tanken ar att barnen sjalva ska driva organisationen framat, vilket de faktiskt gor. Kanns helt sjukt nar man tanker pa dessa barn som gar i skolan, sedan jobbar hela kvallen och aven engagerar sig fackligt och sen jamfor man med svenska barn. Slutsats: jag vill veta mer om detta! Eventuellt gora min fordjupningspraktik pa nagot liknande stalle eller detta. Efter motet drog jag och fransoserna ut till Titos strandvilla som lag pa en paradisstrand. Dagen efter var det lite rafting och sen bad i havet. Nu ar jag tillbaka i Lima, dalig i magen men glad i hagen. Jag har bytt hostel till ett lite lugnare (ja, jag ar en tant), delvis pa grund av en galen femtioarig engelsk kvinna som bodde pa det forra. Hon pratade konstant for sig sjalv och med mig, och pastod att jag sag ut som hennes dotter och att hon kande en san connection med mig. Nar hon borjade fora en intensiv overtalningskampanj om att vi skulle byta till ett dubbelrum, hon och jag, for att en chilenare snarkade blev jag lite less. Varfor dras alltid galningar till mig och nar ska jag lara mig att inte ta pa mig deras inre oro? God only knows...nu ska jag snart ga och lagga mig for att bli pigg till imorgon. Buenas nachos som min van Elin skulle saga!

tisdag 31 januari 2012

Ack(lima)tisering

Sakta men sakert haller jag pa att acklimaterisera mig (och bara sa ni vet sa tror jag inte att jag orkar hitta hur man gor de svenska bokstaverna sa det far funka anda, jag kanske gor det nasta gang). Jag befinner mig i stadsdelen Barranco, som tydligen ar den bohemiska delen av Lima. Det ar fint har. Jag bor pa ett hostel...alla som kanner mig vet att backpacking inte ar min favoritgrej och utovarna av denna sport inte mina favorittyper, sa jag jobbar pa att vara oppen och det gar ganska bra. Jag har hittat tva fina fransman och idag nar vi akte in till stadens centrum hande nagot mycket mycket markligt. Jag har mailat lite med en kille som heter Tito som ar kompis till min gode van Allan, for att vi skulle ses i Lima och ta en kaffe eller sa. Jag har ingen aning om hur han ser ut. Plotsligt nar jag och fransmannen ska ga over gatan hor jag nagon saga "Anna Pollak". Jag vander mig om och fragar om killen bakom mig just sa mitt namn och han presenterar sig som Tito. Han sa mitt namn for att beratta for sin fru att han ska traffa en svensk tjej som ar kompis till Allan. I en stad pa atta miljoner manniskor traffar jag alltsa pa honom av en slump....wow. Sa nu kanske jag och fransmannen ska hanga med dom till ett beachhouse och gora rafting eller vad det heter. Ar inte saker, men tror att det betyder att aka sadar fort i en gummibat nerfor en flod. Tito och hans baskiska fru var riktiga parlor i vilket fall, sa det var en jakla tur! Imorgon borjar ocksa praktiken officiellt med ett besok pa Ifejant, som organiserar arbetande barn. Jag veta att vi ska traffas 10.30 imrgon men inte var. Litar pa att detta loser sig lika bra som det har med Tito. Lima ar for ovrigt mycket sympatiskt, busy som bara den, men manniskorna ar trevliga och jag kanner mig ganska hemma. Eller hemma ar val at ta i men jaja ni vet...

fredag 27 januari 2012

Att (al)packa

Att packa alltså. Ja förresten ni förstod väl min ordvits? Alltså det finns sjukt många alpacka-djur i Peru. De är som lamor, fast de är mindre och har bättre päls att göra kläder av. Men jag ska lägga av med att förklara mina ordvitsar, det förstör ju lite grejen med det hela. För jag tror det blir en hel del ordvitsar på den här bloggen, jag måste nog ha dem för att väga upp den, i mina ögon, lite pretentiösa grejen med att blogga. Men här kommer ni alltså kunna följa mina (såklart) sjuukt spännande äventyr i Peru. Just nu lyssnar jag i och för sig mest på The Tallest Man on Earth och packar, inte så himla nervkittlande kanske? Men det blir bättre. Jag har tre förväntningar på den här femochenhalvmånaders-vistelsen i America Latína: Att få ny inspiration till hur jag kan förena aktivism för social rättvisa och socionomyrket, att insupa lite andlig visdom från ättlingar till incafolket och att få en fin solbränna. Återstår att se hur det blir....imorgon åker jag: HEJDÅ!