onsdag 29 februari 2012

Hullerombuller-tankar

Det var ju ett tag sen jag skrev nu, sa bast att rensa tankarna innan de blir for manga. Vi har varit pa jattemanga intressanta studiebesok, allt fran albergues (typ barnhem) for overgivna och kriminella barn till en halsocentral som hade varldens coolaste feministdoktor. Jag har lamnat de flesta stallen med en extrem odmjukhet infor de manniskor som jobbar dar, ofta langt mer an heltid. De ar sa starka, duktiga, fantastiska och smarta och de behover alla handskas med en regering som inte bryr sig ett skit om sin befolkning och en kyrka som garna vill hjalpa manniskor sa lange det inte handlar om SEX OCH SANT SNUSK USCH. Bara det att sexualupplysning ar nagot av det som behovs mest i det har landet.

Tydligen finns det inga starka politiska partier i Peru, innan valet bildas partier hejvilt och ledarna kommer pa nan haftig slogan som exempelvis "alla ska vara rika" och mutar folk att rosta pa dom. Innan valet pratar alltid ledarna (typ Humala som ar president nu) om bonders och arbetares rattigheter och efterat kommer de alltid pa att gruvagarnas rattigheter nog var lite viktigare anda. Inget nytt under solen kanske. Men jag har funderat over varfor inte Peru har tagit samma vag som andra lander har som Bolivia och Venezuela. Varfor finns det inte en kraftfull vansterrorelse i Peru? Det verkar som att en del av svaret ligger i att regeringen och de som har makt anvander sig av terroristknepet. Fran 1980-2000 hade Peru en gerilla som hette Sendero Luminoso (Den lysande stigen) som harjade i landet. De var en vanstergerilla som fran borjan verkade ganska vettiga men i slutet agnade sig at att slakta fattiga bonder. Min handledare och manga andra verkar tro att det ar en konspiration och att det var CIA som infiltrerade gerillan men jag vet inte jag. I alla fall, sa fort nagon sager nagot som verkar lite vanstervridet sa ropar de "terrorist!!". Man maste alltsa vara forsiktig med vad man sager. Kanske ar det darfor som det svart att fa till ett motstand har.

Pa det mer personliga planet ar allt bra med mig. Magen skoter sig som den ska for tillfallet och det basta av allt: vi har flyttat ut fran fran familjen som vi bodde hos i tva veckor! Vi hade lite svart att trivas dar av olika anledningar. Mest for att pappan var ett stort mansgrissvin som pa lordagarna kom hem full, vackte sin fru (och mig!) och ville att hon skulle servera honom drinkar. Mamman gick omkring och hostade hela tiden och var antagligen ratt sjuk, men stod anda i koket hela dagarna och passade upp pa sin man, med nagot som jag tolkade som en olycklig blick. Sonen satt fastklistrad framfor teven hela dagarna och var en av de mest bortskamda barn jag nansin traffat. Kanns otroligt skont att inte bo dar langre, inte minst for att jag sliupper lyssna pa pappan som falsksjunger kareoke pa natterna. Kanner mig fri som en fagel! Flaxflax      

måndag 27 februari 2012

Amatorfotograferande i Arequipa

                                 Utsikt fran buss


                     De jag hanger med for det mesta: German, Daniel, Artemis, Sara och Maura


                                 Torget fran ett tak


I februari ar det karneval. Den firas genom att man kastar farg och skum och vatten pa varandra. Och garna pa oforberedda gringos


                                     
                                     

                                 Studiebesok pa en kvinnojour


                                  Morgon framfor en vulkan. Spannande

tisdag 14 februari 2012

Vattten vatten vatten


Det har ar utsikten fran vart hostelfonster for nagra dagar sedan. Vad gor mannen uppe pa taket tankte jag forst som den naiva svensk jag ar. Och varfor verkar varan handledare German lite bekymrad och tankspridd? Forklaringen fick jag igar nar vi pa morgonen skulle gora vart forsta studiebesok, pa ett center som drevs av en padre (en prast alltsa) och arbetade med att stodja fattiga familjer i Arequipas utkanter. Vi kommer dit med stora kacka leenden, men mots av en socialarbetare med roda ogon och trotthetsryckningar i ansiket. Valkomna till misaren sager hon och vi ler lite osakert. Visst, det har regnat extremt mycket varje dag sen vi kom till Arequipa, men jag trodde nog att det var normalt for den har perioden och att det fanns en beredskap for det. Men det visar sig att vi ar mitt i ett stort kaos, en kris for en stor del av Arequipas befolkning. Husen har rasat ihop pa grund av de massiva regnen och manga manga familjer har inte tak over huvudet. I den del av staden vi var fanns det alltsa ett privat center som en prast fran Malta startat upp med hjalp av finansiering fran vanner och olika organisationer, dar familjer kunde overnatta, dar de lagade mat som de distribuerade till mer an 500 personer och dar de delade ut klader. I de delar dar det inte finns nagot center vet jag inte vad de gor. Peru ar ett sa oerhort brackligt samhalle. De som har pengar marker val inte av regnet sa mycket, men till och med pa vart hostel har det regnat in. Det ironiska ar att det samtidigt har varit vattenbrist, sa vissa dagar har det inte funnits vatten i kranen, samtidigt som det vraker ner extrema mangder utanfor fonstret. Svaret pa mina tva fragor ar alltsa: 1. Mannnen pa taket kollar in vattenmangderna och forsoker putta ner vattnet fran taket for att undvika skador och 2. Vara handledare ar bekymrade for att deras och deras grannars tak eventuellt ska ramla ihop. Nu ska jag ga och dricka lite flaskvatten och sedan somna sott och dromma om en alla hjartans dag som verkligen ar ALLA hjartans dag!

lördag 11 februari 2012

I vantan pa...vadda?

Ja. Jag befinner mig nu i ett tillstand av vantan. Man kan kalla det spand forvantan kanske. Vi (jag, Daniel, Sara och Artemis) har kommit fram till Arequipa efter en bussresa pa sjuka slingrande vagar. Ibland oppnades bussdorren och man kunde spana ner i ett stup dar havet langst ner brots i enorma vagor. Living on the edge alltsa. Sedan har det varit desto lugnare. Tiden har agnats at lite teambuilding och vi fyra har hangt intensivt och lart kanna varandra lite mer. Forutom att de andra har en brinnande passion for reggeaton och bachata (latinamerikansk smormusik), medan jag trodde att man bara kunde lyssna pa sant pa skoj, tror jag att vi matchar varandra ganska bra.

Vara handledare German och Maura ar varldens sotaste, men jag maste erkanna att jag kanner mig lite som ett barn i deras omhandertagande armar. Hela den har veckan har namligen agnats at "acklimatisering" och ni som har foljt den har bloggen vet att det stadiet gick jag igenom redan under veckan i Lima. Nu kanner jag mig redo for nasta steg, att kasta mig in i de sociala problemens och relationernas omtumlande varld. Istallet har veckan agnats at en citytour, dar de har visat oss runt i staden och i omgivningarna. Idag ska vi traffa familjerna dar vi ska bo i nagra veckor fran och med onsdag. Men. Jag forsoker att njuta av att ta det lugnt och kanna  mig omhandertagen, tids nog kommer det nog igang med allt. Kanner bara sa tydligt att jag inte ar sugen pa en festar-resa, jag vill forsta, lara mig saker, ja ni vet. Jag och Daniel kopte en bok som skulle handla om Perus historia, men det visade sig att den borjade vid kolonialiseringen och hyllade de spanska conquistadorerna som modiga hjaltar, som tyvarr hade lite problem med indianerna. Sa vi far nog hitta en annan bok. Arequipa i alla fall kanns som en jakligt bra stad att bo i ett tag. Det ar ett mycket lugnare tempo an i Lima och den ar valdigt vacker. Manga gamla byggnader ar byggda av en vit vulkansten, darfor kallas stan La ciudad blanca (den vita staden). Staden ar omgiven av atta vulkaner men eftersom det har varit mulet den storsta delen av tiden vi varit har har jag inte sett en enda an. For ovrigt sa ar det jordskalv varje dag har, men de flesta ar sa sma sa man marker dom inte. Jag har inte markt nagot an i alla fall. Jag fortsatter i alla fall att vanta pa det inre jordskalv som ska kasta mig in i den brinnande lavan av sjalvinsikt och en djupare forstaelse for den stora vida varlden.

P.S. Pa tal om bajshistorier som jag tidigare tog upp maste jag beratta att jag nu varit med om att en kille fran hostelet i Lima bajsade ner sig nar vi var ute pa en promenad. Tyvarr tror jag att han var lite intresserad av mig, vilket gor saken annu varre. Men men, det ar battre att skratta an att grata och nu har bade han och jag en rolig historia att beratta for barnbarnen. PPS. Jag hoppas att detta aldrig hander mig eller nagon av er. DS.

söndag 5 februari 2012

Joda, jag har till och med kommit ihag att ta kort!

                                         Mitt forsta forvirrade mote med havet


                                         Mina fotters forsta forvirrade mote med luft


                                         Sahar ser Lima ut ungefar


                                         Ganget och jag


                                         Aventyrssportande


                            Noche de la cultura pa Ifejant. Barnen visade upp danser
                            fran sin del av Peru. De har kom fran regnskogen. Coolt.


                                         Och de har kom fran Puno i sodra Peru

fredag 3 februari 2012

Diary with Diarrhea

Jahapp, sa har man akt pa sin forsta turistdiarre da. Kanns bra, man ar liksom inte en riktig turist innan det har skett, lite som en initieringsrit tanker jag mig att det ar. Nu kan man dela bajshistorier med andra backpackers och sadar, ser fram emot de glada skratt det kommer att ge oss. Innan jag overfolls av en elak bakterie har jag dock hunnit med en hel del. Besoket pa Ifejant var hur intressant som helst. Det ar alltsa en organisation som jobbar for att starka barn som arbetars rattigheter. De arbetar inte MOT barnarbete, utan tycker att man ska skilja pa arbete som exploaterar barn och annat arbete. Barnen som ar engagerade i organisationen maste ga i skolan ocksa, men efter skolan arbetar de med allt fran att odla gronsaker till att salja mineralvatten. Nar vi besokte Ifejant hade de nagot sorts arsmote och shit vad intressant det var. Dar satt barn pa atta ar och forde avancerade resonemang om hur de kan stodja varandras verksamheter och promota arbetande barns rattigheter. De var stolta over sina arbeten och ville visa hantverk de tillverkat och beratta om hur de jobbade med nya affarsideer som att tillverka yogurtdrinkar. De vuxna var dar som stod, men tanken ar att barnen sjalva ska driva organisationen framat, vilket de faktiskt gor. Kanns helt sjukt nar man tanker pa dessa barn som gar i skolan, sedan jobbar hela kvallen och aven engagerar sig fackligt och sen jamfor man med svenska barn. Slutsats: jag vill veta mer om detta! Eventuellt gora min fordjupningspraktik pa nagot liknande stalle eller detta. Efter motet drog jag och fransoserna ut till Titos strandvilla som lag pa en paradisstrand. Dagen efter var det lite rafting och sen bad i havet. Nu ar jag tillbaka i Lima, dalig i magen men glad i hagen. Jag har bytt hostel till ett lite lugnare (ja, jag ar en tant), delvis pa grund av en galen femtioarig engelsk kvinna som bodde pa det forra. Hon pratade konstant for sig sjalv och med mig, och pastod att jag sag ut som hennes dotter och att hon kande en san connection med mig. Nar hon borjade fora en intensiv overtalningskampanj om att vi skulle byta till ett dubbelrum, hon och jag, for att en chilenare snarkade blev jag lite less. Varfor dras alltid galningar till mig och nar ska jag lara mig att inte ta pa mig deras inre oro? God only knows...nu ska jag snart ga och lagga mig for att bli pigg till imorgon. Buenas nachos som min van Elin skulle saga!